En betraktelse av det elektroniska folkets osolidariska och anti-politiska attityd

Efter en lång tids arbetslöshet, mitt i panikskapandet om den nya influensans farlighet, fick jag möta det arbetande elektroniska folket. Det var intressant. Kritiken går inte enbart till dessa osolidariska arbetare, för det finns givetvis kringliggande faktorer som har format dem, med all säkerhet också elektroniken.

Jag var och är faktiskt en av dem, samt ungefär lika misshandlad som dem, av den marknadsliberala tokliberala imperialismens monopolkapitalism, som både tillverkar lejonparten av elektroniken, samt den programvara som den drivs med. Jag är själv långt ifrån perfekt, men jag försöker åtminstone att ständigt förbättra mig, trots att jag gör fel ibland.

Förutom tunga onödiga lyft, på ett icke-ergonomiskt sätt, som gör att man ständigt vaknar med värk, samt oviljan att faktiskt använda de möjligheter som finns att lyfta mindre och rätt, samt en allmän obstinat ignorans vid goda råd, så skyr det elektroniska folket dessutom politiska frågor som är i deras eget och i deras barns bästa intresse.

Det elektroniska folket verkar istället spendera sin tid med betraktelser av sodomi och annat avvikande sexuellt beteende på sina elektroniska dosor på sina raster. Sex med getter och masturbation medelst inkletning i avföring är bara två video-exempel som jag har exponerats med från det elektroniska folket nyligen, men man får väl ändå vara tacksam att man inte fick möta Frederick Federleys kompisar, eller andra tokliberala Centerpartister, för då hade man kanske avlivat dem i ren affekt och fått sitta i fängelse?

För det elektroniska folket så är facklig anslutning en fråga om hur detta gynnar dem själva kortsiktigt, snarare än en fråga om långsiktig solidaritet, en solidaritet som inkluderar de som är arbetslösa, vilket ofta blir dem själva givetvis, såsom det faktiskt fungerar med monopolkapitalismen, med sina ständiga toppar och dalar, konkurser, samt uppköpta eller nedlagda småföretag, inkl. automation och robotisering som minskar behovet av arbete.

Jag skall villigt erkänna att jag inte tror på fackpampar i någon form, men på en politiskt direktdemokratiskt framtvingad låg arbetslöshet, som driver fram lägre arbetstid och bra anställningsavtal, för alla arbetare i varje nation. Fackpamparna driver inte på detta, förmodligen för att medlemmarna, d.v.s. folket, är fullkomligt korttänkt och osolidariskt, samt att korrumperade fackpampar tänker precis som arbetarna, d.v.s. kortsiktigt osolidariskt på sig själva, ev. därför låter sig korrumperas med positioner i svenskt näringsliv efter avslutade uppdrag, vilket antyds i filmen Godheten av Stefan Jarl. Följaktligen är det inte en solidarisk handling att gå med i facket, om det fack som man går med i inte är solidariskt med alla arbetare, andra fack och med hela folket. Varje solidarisk människa bör alltså ge sitt stöd till organisationer och partier som är visar upp solidaritet, bred samverkan, enhet och en låg arbetslöshet, genom att ex. publicera avtalen för alla, redovisa lönestatistiken, driver på att vi delar på jobben och delar på lönerna rättvist.

Jag är för politiska lösningar, men likväl inte emot själva tanken på facklig verksamhet, men den bör nog vara extremt direktdemokratisk internt, för annars kommer sannolikt de kortsiktiga medlemmarna bli lurade av de lika kortsiktiga fackpamparna, vilka medlemmarna ger sitt förhandlingsmandat till. Visst är det lätt att floskelfyllt påstå att man är för solidaritet, bred samverkan, enhet och en låg arbetslöshet, men när regerande partier, i maskopi med fackpamparna, tar oss i motsatt riktning och hög arbetslöshet, mandatperiod efter mandatperiod, samt inte står i vild opposition till den inriktningen, men istället är för EU:s frihandel, regerar och talar om ”jämviktsarbetslöshet”, så måste de givetvis överges och nybildas, alternativt tas över av solidariska människor som vill återställa fack och partier till en solidarisk funktion.

Denna logiska slutledning tycks vara alltför avancerad för det elektroniska folket, trots att Sverige för tre decennier sedan var nere i en nivå av 2% arbetslöshet, men folket är alls inte ensamt om dålig mental slutledningsförmåga. På de mest intellektuellt högtstående solidariska plattformarna, som man överhuvudtaget kan tänka sig, så lockar man ofta in människor i monopolkapitalistiskt ägda sociala media-plattformar, eller tvingar dem att köra Javascripts från monopolkapitalet, fastän det finns öppen fri programvara som kan skapa helt överlägsna bloggar och forum som t.o.m. fungerar väl utan Javaskripts, samt med Tor-browser, så att arbetaren, som med rätta är rädd för repressalier idag, t.o.m. kan surfa och kommentera helt anonymt, ex. genom en öppen fri hårdvara, samt genom VPN och därigenom kan gå under radarn genom monopolkapitalistiska wifi-anslutningar, medan SPAM fastnar i utmärkta öppna fria SPAM-filter.

Jag hurrar själv för att DN och andra fula media-aktörer överges av folket, samt att de själva spärrar sin lögnaktiga propaganda med betalväggar, samt likt fattiga tiggare bönar om ökat presstöd numera. Jag gläds även av nya solidariska nätmedier, men jag noterar dessutom att den solidariska rörelsen inte har fångat upp det elektroniska folket i öppna forum och öppna bloggar med kommentarfält, heller inte förstår att de måste samverka för att kunna ta makten. Hur svårt kan det vara att förstå?

Flera fula media-aktörer är ändå på väg bort. Det är glada nyheter, men de osolidariska marknadskapitalisterna, både nationalkapitalister och globalkapitalister, har blivit duktiga på att fånga upp dem i sina nya nätmedier. Solidariska nätmedier är oftast antingen för okunniga, eller för ovilliga, att kopiera deras framgångsrecept, d.v.s. kommentarsfält, samt även ofta ovilliga att göra det genom öppen fri programvara, som kan användas anonymt, med följden att monopolkapitalet kan samla in data om arbetarna, så att monopolkapitalisterna i maskopi med AI-algoritmer och beteendevetare kan manipulera dem in i ett beteende som gynnar monopolkapitalet allra bäst.

De små solidariska partierna mörkas dessutom nästan fullständigt. De valsamverkar inte heller, med få undantag. Det är en direkt avspegling av det osolidariska elektroniska folkets attityd. Korttänkt. Osolidariskt. Märkligt. Makabert. Bisarrt. Dubbelkorkat.

Eftersom 4%-spärren existerar så vore det givetvis intelligentare med en bred valsamverkan mellan nya solidariska partier. Det vore dessutom en nyhet som ingen skulle kunna mörka.

Även argumentationsfelet associationsskuld, övrigt raljerande och drevning mot en valsamverkan vore hundra gånger bättre än mörkningen givetvis. Evidens att negativ drevning mot politiska initiativ i själva verket kan vara mycket positiv är högerpartiet SD:s framväxt, som sannolikt inte hade varit så stor utan konstant bespottande av SD, eller utan de extrema motpositionerna mot SD i flyktingfrågan och migrationsfrågan, vilket är två skilda frågor.

Det elektroniska folket vet att monopolkapitalets medier, inkl. deras sociala plattformar, ofta ljuger, vilseleder, manipulerar och bedrar, men ändå är de där, gång på gång och vältrar sig i eländet, ungefär likt episoden om den döde ruttnande soldaten vid strandkanten i boken Moment 22, vilken beskriver det militärindustriella komplexets idioti.

Jag har själv vältrat mig i den fula media-dyngan, t.o.m. länkat till eländet, e-postat dyngan, samt t.o.m. delat eländet med andra på monopolkapitalets plattformar, som om det vore någon slags evidens eller kompis-tjänst. Det är INTE enbart det elektroniska folket som är bisarrt, men även deras s.k. ”ledare” och även många av de medier som utger sig för att vara solidariska och utger sig för att arbeta åt folket. Jag har själv länge kopierat det beteendet så kritiken träffar även mig själv retroaktivt, även om jag är något mer medveten nu, så har jag länge varit bisarr.

Det elektroniska folkets överdrivet kortsiktiga egocentrism leder sannolikt till deras egna lidanden och deras egna barns lidanden, vilket sannolikt kommer leda till barnens hat mot de elektroniska föräldrarna i framtiden, vilket föräldrarna helt klart har förtjänat, eftersom de inte agerar på goda råd.

Den glada nyheten, mitt i mitt gnäll, är att allas våra lidanden skulle kunna vändas i lycka, både för oss själva och för barnen, genom att vi blir motiverade att försöka göra det moralfilosofiskt riktiga, d.v.s. agera enligt Kants kategoriska imperativ, d.v.s. att bli motiverade att uppspåra och fastlägga den högsta principen i vår egna goda vilja och moral, analysera konsekvenserna av vår egen attityd och våra egna handlingar ifall de upphöjdes till allmän lag, samt att därigenom bli motiverade att agera mer moraliskt högtstående som ett enat folk.

Jo. Detta är en svart bild jag målar av det digitala folket, men evident sann enligt mina egna upplevelser av dem, men jag vill samtidigt i juletider påpeka att människor i allmänhet påstår det goda, även om de kanske inte är motiverade att också göra det goda.

Martin Gustavsson
Arbetare och maskiningenjör.
Elektronisk medborgare, politisk aktivist och medborgarjournalist.
Medlem och administratör i Vetenskapliga partiet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s